Om större och smärre män(niskor)

Nu har det varit jul igen, och jag hoppas ni alla har överlevt helgens övningar. Här har bihålorna hört av sig ordentligt, pepparkaksbaket blev inte av, och när vi skulle sätta upp julkrubban visade det sig både att huvudpersonen hade rymt (ingen större förlust i och för sig, han var ful som stryk och nästan hälften så stor som sin arma mamma, men det såg ju litet tomt ut i krubban) och att själva stallet saknades. Tack och lov finns det ju lego, ungarna byggde ett stiligt och färggrant stall, och legosopgubben Julie fick tjänstgöra som t. f. Jesusbarn. (Nej, vi är inte unisexfanatiker, det är bara sonen som inte har hunnit skaffa sig några könsfördomar än.)

En helt normal jul, med andra ord.

Jag såg på nyheterna att Stalin nästan blev utsedd till den störste ryssen någonsin, han hamnade visst på tredje plats till mångas fasa. Tja, de där historierna brukar bli lite underliga, härom året blev den mördade populistpolitikern Pim Fortuyn utsedd till alla tiders störste holländare, vilket också ledde till en del förskräckta kommentarer. Man undrar litet vad det egentligen är för folk som röstar. Har ni haft störstesvenskentävling, eller vad det nu kan tänkas heta, hemma i Sverige? I så fall, låt mig få gissa: 1. Astrid Lindgren, 2. Linné, möjligen Palme, 3. heliga Birgitta.



Här i Belgien hade vi också en sån där tävling, och det var litet farsartat. För alla som känner Belgien var det ju självklart att vi inte kunde ha nån panbelgisk typ: ånej, vi fick två tävlingar, en för den störste belgaren i Flandern, och en för den störste belgaren i den fransktalande delen av landet. Några belgiskor kom inte ens i närheten av finalen.



Nu är det ju förstås litet knepigt med definitionerna här, det är nämligen inte (och kommer sannolikt aldrig att bli) känt exakt vad en belgare egentligen är. Belgien existerade nämligen inte före år 1830, så därmed borde rätteligen alla tidigare deltagare automatiskt diskvalificeras. Fast det är ju klart, det var ju det där med regionerna. Flandern har funnits bra länge (fast det finns ju lite olika definitioner av Flandern också, men det kanske vi skall hoppa över...), till exempel. Så med ett nödrop går det väl att få in 1500-talsfolk som anatomen Vesalius och kartografen Mercator (fast vad de själva skulle ha tyckt om att bli utnämnda till belgare är oklart). Den gamle humanisten Erasmus saknades förstås inte heller på listan, även om han låg pinsamt långt ned: det kunde ha blivit riktigt kul annars, för han var kandidat i Nederländerna också, vilket bara bevisar att nationalitet är något ganska luddigt. Min personliga favorit var Ambiorix, som dyker upp i Caesars skrifter, han lär ha hållit till här i trakterna. Jag tycker han skulle ha varit ovanligt lämplig, inte minst för att han troligen talade någon sorts galliska, och därför står över alla språkproblem. Dessutom användes de där gamla gallerna i propagandasyfte under 1800-talet, för att bygga upp en belgisk nationalkänsla, ett nog så intressant kapitel som givetvis inte kom fram i de ytliga TV-presentationerna. Nå, han blev i alla fall fyra.



Vem vann, då? Jo, det gjorde den senare helgonförklarade fader Damiaan, som på 1800-talet grundade en spetälskekoloni på Hawaii, och så småningom dog av sjkukdomen själv. Detta utlöste givetvis en i mitt tycke tämligen idiotisk debatt om varför andra länder bara valde politiker, och belgarna gick för det mjuka och mänskliga eller hur det nu var.



Den störste fransktalande belgaren, då? Jodå, det blev sångaren Jacques Brel. Inte så oävet, tycker jag personligen, jag är en beundrare (fast jag vet förstås inte vilka de övriga kandidaterna var, omröstningen sändes givetvis inte i flamländsk TV).



Det lustiga är bara att Brel själv, sin usla nederländska till trots, bestämt räknade sig själv som - just det - flamländare!

Columbina önskar alla läsare en god jul och ett gott nytt år!!

Om politik

Idag hade jag minsann tänkt skriva ett litet lättsamt och roande kåseri av något slag till mina kära läsares förnöjelse, men si, av detta bidde intet. För här råder full regeringskris, jag har hängt framför TV-nyheterna större delen av dagen (och mest tittat på förvirrade parlamentsledamöter som vandrat omkring och frågat sig vad fanken det egentligen är som pågår), och nu känns det på något vis fel att sätta sig och skriva kåserier. Det får vänta, för den här krisen måste följas noga om man skall hänga med i svängarna.

Och det skall bli kul att se vad de svenska nyheterna rapporterar, de brukar ärligen talat inte ha stenkoll på belgisk politik.

Om ingenting särskilt

Varning till alla läsare: detta blir ett tämligen tråkigt inlägg utan vare sig rim, reson eller mening.

Nu har det minsann gått ruskigt lång tid sedan jag skrev någonting sist. Det har nämligen inte hänt något särskilt att skriva om. Lussekatter har bakats och intagits, internationellt luciatåg har beskådats tillsammans med barnen, gran har inhandlats, hemkörts och klätts (det börjar tidigt här skall jag säga, men försöker de ta fram julkrubban före julafton tänker jag inlägga veto, någon måtta får det vara), och vädret är grått, kulet, råkallt och oinspirerande. Det enda man vill göra är att krypa in i ett varmt ide och inte krypa ut igen på den här sidan påsk. Tyvärr går det nog inte, förr eller senare kryper det in två små barn med iskalla fötter i idet och börjar dras om täcket. Sånt förstör stämningen.

Jovisst, ja, det är en jättemegabautaregeringskris under uppsegling i Belgien, hörde jag just på nyheterna, men den kan jag inte skriva om förrän jag har begrundat den ett tag själv. Jag diggar inte folk som skriver om saker de inte begriper, och klagar ofta på dem, så det är väl bäst att jag passar mig så att jag inte ramlar i mina egna gropar.

Och nu blev det tvärstopp på den där inspirationen som egentligen inte fanns över huvud taget. Så kan det gå.

Om bilburna belgare

Idag är det kallt. Och halt. Så halt att inte ens bilförarna i Belgien törs köra om fast man bara håller 70 på 70-vägen, och då är det min sju halt!

För detta är ett land där man kör fort. Och där man kör om, gärna på de vansinnigaste ställen man kan tänka sig. Jag vet, för skall man hem till mig måste man svänga in på en liten pytteväg högst upp på ett backkrön, och många äro de bilförare som icke kunna vänta i tvenne sekunder på att jag skall svänga höger och lämna vägen fri, utan fräser förbi utan minsta tanke på att det möjligen kan finnas något på andra sidan krönet.

Fast det är förstås värre med dem som kör om när jag skall svänga vänster. Eller som kör om och sedan omedelbart svänger höger. Eller som kör om på uppfarten till motorvägar. Eller som ... äsch, nu slutar vi med katalogen, tror jag.

Men Belgien är definitivt ett intressant land att köra bil i. Jag körde ett tag bil till Leuven, som är min närmaste större stad, men det har jag slutat med. Jag kan ta mig till bästa parkeringsplatsen och ut ur stan igen, under ordnade förhållanden, vill säga. Men händer det minsta lilla, så är jag fast. En gång var en väg avspärrad, jaha, tänkte jag, då kör jag väl bara runt stället då, och det var mycket riktigt precis vad jag gjorde. Runt, runt, runt åkte jag i en kvart, men inte kom jag någonstans, inte, för det var bara enkelriktat överallt, det förvånar mig egentligen att jag inte fortfarande snurrar omkring därborta.

En annan gång visste jag å andra sidan precis var jag var, och vart jag skulle, så jag svängde in på den närmaste och rakaste vägen. Det var bara det att efter en stund började jag känna ett vagt obehag, som växte sig allt starkare till en alltmer bestämd känsla av att gatan var enkelriktad - åt andra hållet. Till slut fick jag svänga av (och tappade givetvis genast bort mig i labyrinten). Jag gick dit igen - till fots! - några dagar senare för att kolla, och, jodå, mycket riktigt, gatan var enkelriktad, och det fanns en förbudsskylt. Det var bara det att skylten var placerad så att den var omöjlig att se innan man befann sig mitt i svängen - och det är inte riktigt då man tittar efter den. Så jag kanske inte skall bråka på belgarna för att de struntar i trafikreglerna.

Men för fort kör de i alla fall. Och allra fortast går det förstås på motorvägarna, det vill säga, ibland står det ju helt stilla där i stället, varje dag under rusningstid, varje gång det har hänt en olycka (inte direkt ovanligt) och ibland bara helt apropå, utan synbar anledning. Jag undviker motorvägarna, jag har faktiskt bara varit uppe på en riktigt bökig motorväg en gång, när jag var tvungen att köra hem från flygplatsen. Det var rätt intressant, det första jag gjorde var förstås att köra fel. Man måste nämligen fatta blixtsnabba beslut också, det kan vid varje givet tillfälle oväntat dyka upp en skylt som säger att om tvåhundra meter skall du vara fyra filer härifrån, annars hamnar du i Aachen. Det är lite jobbigt (om man inte är på väg till just Aachen, förstås, men det är jag inte så ofta. Jag har nästan åkt dit en gång, det var när jag försökte använda en karta som senare visade sig vara betydligt äldre än vägen vi körde på, men det är en annan historia). Och jag visste ju att den där biten är knepig och man måste hålla tungan rätt i mun, men lik förbaskat hamnade jag på avfarten till industriförorten Vilvoorde istället för vägen hem. Nåja, nu kan jag i alla fall skryta med att ha sett Vilvoorde. (Om det skulle slumpa sig så att det bland mina ärade läsare finns någon som inte kan skryta med att ha sett Vilvoorde, vill jag bara upplysa om att det inte var något att se.)

Nå, till slut lyckades jag ju trassla mig upp på motorvägen igen, och då började rusningstrafiken tätna. Jag kom ju bevisligen hem, eftersom jag sitter här, men roligare har jag haft. Och det ruskiga var, att efter det där stressandet körde jag faktiskt på tok för fort i flera dagar.

Så jag kanske inte skall skälla så mycket på de där fartblinda belgarna heller. Jag är nog inte så mycket bättre själv när allt kommer omkring...

Om television

Idage får det bli en snabbis, för jag skall spana på TV, söndagen har blivit TV-kväll, hur det nu gick till. Först tittar jag på frågesport, jo ni, flamländarna är förvånansvärt bra på att hitta på något i dessa dagar så extremt ovanligt som intelligenta och originella frågesporter. Jag har just spanat in De Pappenheimers ("Pappenheimarna" alltså, man känner sina pappenheimare på nederländska också). Som man kan gissa av namnet skall de deltagande försöka förutse vem som kan eller inte kan svara på frågan, och med en begåvad programledare (det är han) blir det riktigt, riktigt underhållande.

Annars är flamländsk TV sådär, ungefär lika tråkig som den svenska (jag kan tänka mig att ni undrar, men nej, det finns ingen belgisk TV, det är regionalt för hela slanten). Med undantag för en del humorprogram, som jag har börjat förstå är riktigt utmärkta (det finns folk som fattar poängen direkt, det finns folk som måste tänka i fem minuter innan de garvar, och så är det jag som behöver fem år...), så är det mest billiga dokusåpor eller vad det nu heter, och så några evighetsserier à la Rederiet, om nu någon kommer ihåg den.

Och så finns det ju digitalkanalerna, som heter som de vanliga kanalerna fast med "plus" efteråt, som man kan titta på om man köper en svindyr moj, som vi inte har någon lust att köpa. Vi fick nog av förbättringar härom året, de genomförde någon sorts nyordning och tjatade i månader om hur mycket bättre allt skulle bli efter den 23 oktober (eller vilket datum det nu var). Det enda vi märkte var, för det första att alla kanaler hade flyttat på sig, vi vande oss efter ett tag, men TV:n lever fortfarande kvar i sina gamla vanor och påstår fortfarande att kanalerna befinner sig på sina gamla frekvenser. För det andra blev vi i ett slag av med TCM, CNN, BBC World och den förträffliga fransk-tyska kulturkanalen Arte. Lustig definition av förbättring. Nåja, det är klart, det är naturligtvis inte nyttigt att dega för mycket framför dumburken, och vi har ju onekligen slutat dega framför Arte. Tänk vad TV ändå kan uppoffra sig för folkhälsan!

Vad flamländsk TV däremot inte klarar att snickra ihop, är deckare. Egentligen är söndagskvällarna vigda åt den enastående taffliga serien om den enastående tafflige kommissarie Witse, som av någon outgrundlig anledning alltid hamnar högst på tittartoppen. Det enda roiliga med den är att räkna tabbar och lösa trådar, och roligare kan man ha.

Men si nu kan vi se den engelske Wallander på BBC, vilket jag tänker göra nu. Första avsnittet var en mycket märklig upplevelse, som jag återkommer till senare. Nu skall jag spana på TV.

Om en (o)känd flamberad tomte av Astrid Lindgren

Vilka är de i Flandern mest kända böckerna av Astrid Lindgren, tror ni? Pippi Långstrump, visst, hon är i särklass, men mer? Nä, Emil är glömd och ”Madieke” har jag för all del sett på biblioteket, men hon verkar aldrig riktigt ha tagit sig in i det allmänna medvetandet. Jag vet för all del inte riktigt själv, men en möjlig kandidat, som tycks läsas i småskolan här och var, är ingen mindre än Tomte Tummetott, som ni alla säkert känner väl till. Inte det? Jodå, det gör ni nog, ni vet bara inte om det.

Mitt första möte med denne individ var när dottern kom hem från lekis och pratade om Tomte Tummetott. Jag tänkte väl inte så mycket på det, det lät ju som ett namn av det slag en femåring kan hitta på. Men sedan kom hon hem en dag med en liten pappersdocka med skägg och tomteluva, och på baksidan stod, med frökens handstil, ”Tomte Tummetot”, visserligen med stavningen lätt anpassad efter lokala seder och bruk, men fullt igenkännligt. Såväl ”tomte” som ”tummetott” är okända ord på nederländska, och fröken kan inte svenska, så då börjar man ju undra så smått.

Det verkliga mysteriet dök upp när dottern bestämt påstod att fröken hade sagt att Astrid Lindgren hade skrivit om denne märklige Tummetott. Det var ju litet oroande: ingen svensk vill upptäcka att han/hon inte känner till alla hennes böcker, och ännu mindre vill man få veta det av en utlänning, hur snäll och rar vederbörande än må vara. Den ende tomte av Astrid Lindgren jag kunde komma på bara så där var Nils Karlsson-Pyssling, men han är klart skägglös, och för övrigt borde dottern ha känt igen historien. Och som svar på frågan om vad sagan handlade om och vad den där Tummetot(t) egentligen hade för sig, fick jag en axelryckning och ett vagt ”vaktar på natten, bara” till svar. Onekligen en lämplig sysselsättning för en tomte, men mycket klokare blev jag ju inte, och närmare utfrågning av lillebror (3 år) gav inte heller några resultat att tala om.

Så till slut fick jag fråga fröken vad det egentligen var för en bok. Hon såg litet undrande ut över att jag aldrig hade hört talas om den, för Astrid Lindgren var väl svensk, eller hur? Jo, sade jag litet undvikande så där, det var hon ju, men kunde jag möjligen ändå få ta mig en liten titt på boken. Jovisst, det gick ju bra, fröken fick fram ett tummat och välläst exemplar, och när jag hade bläddrat i den ett tag gick det till slut upp ett Liljeholmens. Där traskade Tummetot omkring på en nattlig gård och skötte om djur i stämningsfulla akvareller, allt medan gårdens folk snusade djupt under midnattstimma.

Just det, ja. Det var ingen mindre än Viktor Rydbergs gamle tomte, ni vet, han där som traskar runt på enslig gård i midvinternattens hårda köld. Astrid Lindgren måste vid något tillfälle ha bearbetat den till en numera bortglömd barnbok på prosa, som sedan i flandrifierad (?? flaminiserad? flamsifierad? flamberad?) form influtit i småskolans folklore. Ja, varför inte? Det är inget fel i att få sig litet folkkultur från andra länder till livs. Fröken blev för övrigt mycket förvånad över att få veta att det var en gammal dikt, för det hade de aldrig talat om på lärarutbildningen (sannolikt för att de inte visste om det), där Tummetot tydligen tas upp som en lämplig bok för småskolebarn.

Och vad beträffar det kuriösa tilltaget att kalla Rydbergs uråldriga naturväsen för ”Tummetott” (av allt!) – ja, det må väl vara hänt. Flamländaren i gemen är lyckligt omedveten om vilket bisarrt intryck det gör, och svensken får sig, om inte annat, ett gott skratt. Sådana behövs också emellanåt.

Fast – förlåt mig, snälla Astrid – dikten är faktiskt bättre.

Om djurens lif

Idag mötte jag en påfågel på vägen. Sant! Jag svängde in på en avtagsväg och höll på att köra i diket (det vill säga, där fanns inget dike, men jag skulle ha hållit på att köra i diket om där hade funnits ett) när jag såg vad som kom spankulerande längs vägkanten med stjärten släpande efter sig. Det har aldrig hänt mig förr. Visserligen trallar det omkring en del fasaner här, stackars förvirrade varelser som har (trots stränga förbud) utplanterats av s. k. jägare som vill ut och panga på söndagarna och känna sig litet macho, men påfåglar har jag aldrig mött förr.

Det finns faktiskt en hel del intressant djurliv här, och då talar jag inte om korna, som förresten har hämtats hem till ladugården över vintern. Vi har till exempel grodor i köket om somrarna, pyttesmå, väldigt gulliga saker, fast man blir litet häpen första gången man kommer nedtofflande för att sätta på morgonkaffet och plötsligt möter en groda. Nästan lika omtumlande som om det vore en påfågel. Men de är mycket fredliga och faktiskt väldigt söta. Man får se upp med var man sätter fötterna bara.

Ibland får vi förstås (vi bor som sagt på landet) litet mindre välkomna gäster också. Fast mössen har minskat sedan vi skaffade katt för en del år sedan. Jag har för all del vissa tvivel om kissen: en kväll när vi satt framför TV:n spatserade det minsann en mus tvärs genom vardagsrummet och försvann in i ett oåtkomligt hörn. Vi var inte riktigt säkra på vad vi skulle göra, vi lade ut en ostbit för att om möjligt locka ut den, och när det (inte oväntat) misslyckades, hämtade vi katten. Kattskrället nosade runt ett tag, tuggade i sig ostbiten och gick ut igen. Så mycket var den musjägaren värd.

Om plagiat ... eller kanske inte

God afton (eller vad det nu kan vara för tid på dygnet när ni läser det här)!

Här är det kallt och ruggigt, vintern har slagit till ordentligt, och belgiska hus i allmänhet är inte direkt välisolerade. Fast jag antar att det är ordentligt kyligt i Sverige också. Jag har suttit och trålat runt på nätet efter intressanta nyheter att förtälja, fast det har inte hänt så mycket. Den belgiska politiken har slagit knut på sig igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte, och det gör ingen annan heller) men det får vara till en annan gång, det är inte väder för politiska analyser just nu.

Men under trålandets gång upptäckte jag att det i förra veckan minsann var tre år sedan Madonna blev fälld för att ha plagierat en låt som hon hörde när hon bodde i Belgien. ”Va?” säger ni nu, och det är ni inte ensamma om, det gjorde nog Madonna också. Så luta er bekvämt tillbaka nu (fast förlora inte datorn ur sikte) så skall ni få er en fantastisk historia som kommer att få er att glömma vintervädrets fasor. Och det allra mest fantastiska är att den faktiskt är sann (även om jag kan missminna mig när det gäller detaljerna).

Det hände sig, förstår ni, att det på 70-talet fanns en man vid namn Salvatore Acquaviva, som framlevde sina dagar i staden Moeskroen, som på franska kallas Mouscron (så vi kanske skall använda det namnet, eftersom den ligger i den fransktalande delen av Belgien). Denne Acquaviva skrev en låt, kallad Ma vie fout le camp, som aldrig, inte ens efter detta, blev någon större hit, vilket inte är att undra på, eftersom den inte är särskilt bra.

Så gick det många år, och en vacker dag, 1998 tror jag, kom Madonna ut med hiten Frozen. Döm om Acquavivas förvåning, när han i den upptäckte en melodislinga som helt uppenbart var kopierad från hans låt. Och inget erkännande till den verklige kompositören inte, utan den fräcka sångerskan hade stulit den. Bara sådär!

Nu undrar ni kanske, och det kan jag inte klandra er för, hur sannolikt det egentligen är att Madonna skulle ha hört en obskyr låt av en obskyr låtskrivare i Mouscron, som aldrig fick någon spridning att tala om (låten alltså, inte karln). Jo, det skall jag tala om för er. Den hade Madonna givetvis hört på den tiden hon bodde i Mouscron.

Förlåt? Visste ni inte att hon hade bott där? Fy på er, det vet ju alla, i vilket fall som helst alla i Mouscron, och då måste det ju vara sant, eller hur? Det finns massor av folk där som minns den förtjusande flickan från tiden innan hon blev stor och berömd, hon var så snäll och rar där hon gick och handlade sina brödlimpor i det och det bageriet, och alla i Mouscron (möjligen med undantag för Acquaviva) är så glada att det har gått så bra för henne, hon var ju så trevlig.

Så Acquaviva gick till domstol. Här skulle inte plagieras, inte. Madonna var inte med vid rättegången, men lät hälsa

1. att hon aldrig bott i Belgien
2. att hon aldrig satt sin fot i Mouscron
3. att hon inte hade komponerat just den delen av Frozen, samt
4. att hon aldrig hört Acquavivas låt.

Till detta togs ingen som helst hänsyn. Hon ljög, det var klart och tydligt - de goda borgarna i Mouscron visste ju att hon hade bott där, de kom ihåg henne. Och domstolen kunde ju höra tydligt och klart att den där melodislingan var samma i båda. Så Frozen förbjöds i Belgien, såsom varande plagiat: den fick inte spelas på radio, inte köpas, inte säljas.

Det påpekades visserligen att det faktiskt kan hända att två personer komponerar i stort sett samma melodi, antalet toner är som bekant begränsat, men det hade heller ingen betydelse. Inte heller verkade det spela någon roll att de flesta normalmusikaliska människor inte alls tycker att låtarna i fråga låter likadant. Man måste nämligen vara antingen supermusikalisk eller komplett tondöv för att höra någon som helst likhet (efter att ha hört Acquavivas produkt lutar jag starkt åt det senare alternativet).

Så blev emellertid en veckotidning intresserad av saken, började gräva i Madonnas göranden och låtanden under 70-talet, och kom fram till att visserligen bodde hon i Paris ett slag, men med de datum som finns att gå efter är det fullständigt omöjligt att hon skulle ha hunnit med att bosätta sig i Belgien. (Detta givetvis under förutsättning att hon inte delar en annan Madonnas förmåga att utföra mirakel och vana att förvåna sina trogna genom att plötsligt poppa upp på osannolika ställen. Om så skulle vara fallet kommer saken förstås i ett helt annat läge. Jag tror dock inte att någon domstol har räknat med någon dylik möjlighet – fast säker skall man aldrig vara, i synnerhet inte i Belgien.)

Men alla de som minns henne, då? Jo, förstår ni, efter litet mer grävande uppdagades det att hon som hade bott där i själva verket var en obetydlig amerikansk folksångerska på drift, som ett slag uppehöll sig i Mouscron. Jag minns inte hennes namn, och kan inte hitta det, men till det yttre påminde hon tydligen en smula om Madonna. Hon tycks ha varit en mycket trevlig person som gjorde sig omtyckt bland lokalbefolkningen, innan hon försvann och legenden om Madonna i Mouscron uppstod.

Ja, då borde ju saken vara klar, kan man tycka. Madonna har inte bott i Mouscron, har inte hört den andra låten, och eventuella likheter är en tillfällighet. Fritt fram att sälja och spela Frozen, alltså. Nähä, ni, det skulle jag inte vara för säker på, om jag vore ni. Om jag inte tar fel är den fortfarande förbjuden här. Ty Belgien, det lär man sig snabbt när man flyttar hit, är det absurdas högborg.

Om biskopar och granris

Det blev visst inte något skrivet igår, jag var för tom i huvet efter att ha besvarat ett antal frågor från dottern (5 år) som försökte dra ut på tiden för att slippa lägga sig: Kan en stjärna dö? - Hur blir man biskop? - Varför lyser lampan när man trycker på knappen? Försök svara på dessa och alla följdfrågor (Ja, en stjärna kan dö. - Är stjärnor solar? - Ja. - Är solen en stjärna? Ja. - Kan solen dö? - Ja, men det dröjer nog väldigt länge. - Kommer inte alla människor att frysa väldigt när solen dör? - De hittar nog på något. - Tänder en brasa, kanske? - Ja, kanske det.), så förstår ni att undertecknad var rätt så mör efteråt.

Jag grubblade rätt länge över biskopen, det är inget man direkt väntar sig från en femåring, men det måste vara den gamle biskopen av Myra i Mindre Asien som har varit i farten. Vet ni inte vem han är? Nähä, då har ni aldrig varit i Belgien vid den här tiden på året (inte för att jag kan påstå att ni direkt har missat någonting), för han är mäkta poppis här. Sinterklaas heter han, S:t Nikolas alltså (och Santa Claus på amerikanska, vilket möjligen får en liten klocka att pingla någonstans i förlängda märgen på er), och här är det han som kommer med presenterna den 6 december. Han steg för övrigt i land här för några dagar sedan, sin vana trogen. Han anländer med ångbåt från Spanien, medförande sin häst (som enligt dottern heter Dåligt Väder Idag) och sin trogne sidekick Zwarte Piet (Svarte Petter, alltså), som är till för att ge stygga barn riset. Vad han egentligen har för sig mellan landstigningen och 6 december har jag inte alls klart för mig, och inte heller varför han förväntas komma med just ångbåt från Spanien av alla ställen, men även döda biskopar skall väl få ha sina små hemligheter, antar jag.

Nuförtiden kommer det för övrigt också en jultomte med julklappar, det vill säga, man har importerat den amerikanske Santa Claus, som alltså egentligen är samme gubbe. Allt för att barnen skall bli goda medborgare i konsumtionssamhället.

Så det är dags att börja tänka så smått på julfirandet. Det är ingen större affär här, egentligen, här är det framför allt nyår man firar. Men julgran och pepparkakor skall vi ha i alla fall, och lite glitter går väl alltid att hänga upp. Men man skall inte ta i för mycket. Första året jag var här försökte jag lägga lite granris framför dörren, men se, det skulle jag inte ha gjort. Folk hade aldrig sett något liknande, så alla trodde att det var någon sorts Installation, och hade sådant besvär med att försiktigt kliva runt och över, att det var ett under att ingen ramlade och slog sig fördärvad. Riktigt varför jag skulle blockera ingången med ömtåliga Installationer vet jag inte, men de tog väl alla för givet att det var något knasigt svenskt påfund (och det hade de ju för all del alldeles rätt i). Så inget mer granris här, snyft.

Men jag skall se om jag kan lära dottern att fläta julhjärtan i alla fall.

Ny dag

Idag har vi lite nästan halvsvenska nyheter i Belgien: Ikealedningen här verkar ha nått fram till ett avtal med sina anställda. Det har varit en hel del bråk, om schemaläggning, (o)rättvisa bonusar, med mera, med mera, och i förra veckan blev det till och med strejk, på måndagen som var klämdag, till kundernas irritation.

Det är nämligen ett folknöje att gå på Ikea här när man har en ledig dag, det visste ni inte, va?

Jag var för övrigt där själv härom dagen, vi åker dit ibland för att bunkra upp med köttbullar och lingonsylt och liknande nödtorftigheter (vad gjorde utlandssvenskar före Ikea?). Men jag måste säga att de är rätt oinspirerade i år, det enda som kändes nytt var en köksavdelning där man kunde studera finesser som en diskmaskin med genomskinlig lucka (för att visa världen att man inte skäms för sina matrester??) och den tjusiga, rostfritt glänsande arbetsbänken Obduktion. Njä, förmodligen hette den väl inte så, men den såg definitivt ut att göra det: jag kan inte låta bli att undra i mitt stilla sinne vad det egentligen är för folk som rullar sina köttbullar vid en sådan. Jag måste tyvärr erkänna att dessa två, och kramdjuret i form av en gråsugga var det enda som egentligen gjorde något intryck på mig, och jag kände mig inte direkt lockad att köpa någon av dem. Skärpning, Ikea.

Hej där!

Hej p er, läsare (om ni nu hittar hit)! Hjärtligt välkomna skall ni vara till denna blogg som kommer att handla om allt möjligt tänkvärt.

Här rder kaos. Jag hade tänkt börja bloggandet med ngot kvickt, elegant och intelligent, s där s alla läsare dnar av pur beundran, men det var svrare än jag hade räknat med. För det första vägrar burken här att skriva bokstaven - ja, det kan jag ju försts inte tala om, men jag antar att det framgr änd.

Jag sitter dessutom här och svär över den enastende sega rttan till mus jag mste dras med, som glatt gr t alla hll utom dem jag vill.

Jag undrar just hur man redigerar layouten. Skall väl lyckas p ngot vis, hoppas jag, jag valde ngon sorts fläckig bakgrund, mest för att den sg s sjuk ut, men jag vill inte bli känd som hon där med fläckarna...

Annars är vädret vackert här, grannarna idisslar utanför fönstret (ja, de är kor, allts), och solen skiner in s jag inte kan se ett muck av vad jag skriver.

S jag terkommer senare.

Nu skall vi se om jag lyckas lägga ut det här. Hll tummarna!