Om bilburna belgare

Idag är det kallt. Och halt. Så halt att inte ens bilförarna i Belgien törs köra om fast man bara håller 70 på 70-vägen, och då är det min sju halt!

För detta är ett land där man kör fort. Och där man kör om, gärna på de vansinnigaste ställen man kan tänka sig. Jag vet, för skall man hem till mig måste man svänga in på en liten pytteväg högst upp på ett backkrön, och många äro de bilförare som icke kunna vänta i tvenne sekunder på att jag skall svänga höger och lämna vägen fri, utan fräser förbi utan minsta tanke på att det möjligen kan finnas något på andra sidan krönet.

Fast det är förstås värre med dem som kör om när jag skall svänga vänster. Eller som kör om och sedan omedelbart svänger höger. Eller som kör om på uppfarten till motorvägar. Eller som ... äsch, nu slutar vi med katalogen, tror jag.

Men Belgien är definitivt ett intressant land att köra bil i. Jag körde ett tag bil till Leuven, som är min närmaste större stad, men det har jag slutat med. Jag kan ta mig till bästa parkeringsplatsen och ut ur stan igen, under ordnade förhållanden, vill säga. Men händer det minsta lilla, så är jag fast. En gång var en väg avspärrad, jaha, tänkte jag, då kör jag väl bara runt stället då, och det var mycket riktigt precis vad jag gjorde. Runt, runt, runt åkte jag i en kvart, men inte kom jag någonstans, inte, för det var bara enkelriktat överallt, det förvånar mig egentligen att jag inte fortfarande snurrar omkring därborta.

En annan gång visste jag å andra sidan precis var jag var, och vart jag skulle, så jag svängde in på den närmaste och rakaste vägen. Det var bara det att efter en stund började jag känna ett vagt obehag, som växte sig allt starkare till en alltmer bestämd känsla av att gatan var enkelriktad - åt andra hållet. Till slut fick jag svänga av (och tappade givetvis genast bort mig i labyrinten). Jag gick dit igen - till fots! - några dagar senare för att kolla, och, jodå, mycket riktigt, gatan var enkelriktad, och det fanns en förbudsskylt. Det var bara det att skylten var placerad så att den var omöjlig att se innan man befann sig mitt i svängen - och det är inte riktigt då man tittar efter den. Så jag kanske inte skall bråka på belgarna för att de struntar i trafikreglerna.

Men för fort kör de i alla fall. Och allra fortast går det förstås på motorvägarna, det vill säga, ibland står det ju helt stilla där i stället, varje dag under rusningstid, varje gång det har hänt en olycka (inte direkt ovanligt) och ibland bara helt apropå, utan synbar anledning. Jag undviker motorvägarna, jag har faktiskt bara varit uppe på en riktigt bökig motorväg en gång, när jag var tvungen att köra hem från flygplatsen. Det var rätt intressant, det första jag gjorde var förstås att köra fel. Man måste nämligen fatta blixtsnabba beslut också, det kan vid varje givet tillfälle oväntat dyka upp en skylt som säger att om tvåhundra meter skall du vara fyra filer härifrån, annars hamnar du i Aachen. Det är lite jobbigt (om man inte är på väg till just Aachen, förstås, men det är jag inte så ofta. Jag har nästan åkt dit en gång, det var när jag försökte använda en karta som senare visade sig vara betydligt äldre än vägen vi körde på, men det är en annan historia). Och jag visste ju att den där biten är knepig och man måste hålla tungan rätt i mun, men lik förbaskat hamnade jag på avfarten till industriförorten Vilvoorde istället för vägen hem. Nåja, nu kan jag i alla fall skryta med att ha sett Vilvoorde. (Om det skulle slumpa sig så att det bland mina ärade läsare finns någon som inte kan skryta med att ha sett Vilvoorde, vill jag bara upplysa om att det inte var något att se.)

Nå, till slut lyckades jag ju trassla mig upp på motorvägen igen, och då började rusningstrafiken tätna. Jag kom ju bevisligen hem, eftersom jag sitter här, men roligare har jag haft. Och det ruskiga var, att efter det där stressandet körde jag faktiskt på tok för fort i flera dagar.

Så jag kanske inte skall skälla så mycket på de där fartblinda belgarna heller. Jag är nog inte så mycket bättre själv när allt kommer omkring...