Om val

...och idag har det varit val i Belgien, inte bara europaval, som i resten av EU, utan även regionala val (i respektive Flandern, Vallonien och Bryssel), vilket givetvis betyder att valvakan koncentreras på den egna regionen och man i stort sett inte hör ett dugg om EU-valet (eller om övriga Belgien, men det är bara normalt). Förstås. Så går det till i EU:s hjärta, minsann.

Om Gent

Och idag är jag minsann också trött, för det var ett våldsamt oväder inatt. Det var för all del inte mycket åska, och inte särdeles mycket regn heller, men jösses vad det blixtrade! Så det blev att trösta oroliga småbarn mellan tre och fyra i morse, och då blir man tom i huvet efteråt.

Det har för övrigt inte hänt särskilt mycket att skriva om. Jag har äntligen sett Gent, vilket var på tiden. Jag började tro att jag aldrig skulle komma dit, vi har tänkt ända sedan jag flyttade hit för åtta år sedan att vi skall dit - fast just nu har vi annat att göra.

Och så fick vi ytterligare annat att göra.

Och litet mer.

Och så blev det barn, och då har man ju inte tid att turista runt...

Men i helgen blev det av till slut. Det var en trevlig stad, lite varm, kanske (25 grader så där), men det var ju inte stans fel. Och jag har tittat på borgen (stilig!) och katedralen (lortig!) med tillhörande Van Eyck (mycket stilig men med inträdesavgift; dessutom fick man ont i nacken av att försöka titta på den).

Tja, sedan gick vi en tur i bokhandlarna, och sedan hade vi ont i fötterna och åkte hem.

Om ingenting, egentligen

Tyvärr, Columbina är trött! Och tom i huvet - jag skall skriva en JÄTTETENTA nästa vecka, och har läst alldeles för mycket... Men jag återkommer - stay tuned!

Om Mors Dag

Idag har det varit Mors Dag här, det är en Stor Grej i Belgien, skall ni veta. Skolbarnen får tillverka presenter flera veckor i förväg, som sedan skall serveras på morsdagsmorgonen med deklamation av hyllningsverser specialförfattade av fröken. Mamma får givetvis inte veta någonting - jag har även i år faktiskt lyckats frakta hem presenterna i bakluckan utan att se dem, fast det är lite svårt att inte göra det, den här gången hade sonen fått tillverka en jättestor blomma förpackad i prasselplast, som var alldeles för stor att gömma bakom ryggen: jag hade ett sjå att försöka övertyga honom om att jag inte hade sett den, för han var rätt misstänksam, förnuftig som han är. Mitt på blomman satt en likörpralin, som ungarna har gått och tittat snett på hela dagen.

Givetvis finns det en Fars dag också, och till skillnad från i Sverige firas den inte på hösten, utan också på våren. Ja, jag tror till och med det finns en extra Mors Dag, vilket jag (återhållsam svensk) tycker är litet överdrivet. Däremot finns det ingen Barnens Dag... Kan nog leda till intressanta slutsatser om skillnader i synen på familjen mellan Sverige och Belgien (sådana finns det gott om!)

Nu skall jag käka upp min likörpralin.

Om en döende trotjänare och en okänd polack

I dag dog min mobil - i alla fall trodde jag det, jag lyckades så småningom få den att acceptera en batteriladdning (som definitivt inte borde ha behövts), men den börjar bli gammal och grå (nåja, grå har den förstås alltid varit) och kommer nog inte att hålla så länge till. Den har nu uppnått den respektingivande åldern av sex år - det har gått så långt att folk som ser den inte längre tycker den är omodern, nej, de blir imponerade av en sådan ärevördig antikvitet. Men nu är det nog som sagt snart dags - jag kommer att sakna den.

Och jag hoppas att jag kan hitta en ny som man kan se med blotta ögat, de moderna apparaterna börjar bli så små att jag är rädd att de blåser bort om man andas för hårt på dem (skulle i och för sig göra telefonflåsare omöjliga).

Inte för att jag har använt mobilen särskilt mycket - jag är en sådan där gammalmodig typ som inte gillar att vara nåbar jämt och ständigt. Jag hade den mest till väckarklocka, men nu när batteriet börjar bära sig konstigt åt litar jag inte riktigt på den. Och inte har det varit många som ringt till den, mest maken när vi tidspusslade som värst (klara sig på belgiska vischan med två barn och en bil är rätt knepigt). Ja, litet då och då har det ringt folk som på supersnabb franska bett att få hyra min lägenhet och lämnat nummer som jag inte har haft en chans att hänga med i (jag vet vad ni tänker säga, men de ringde från skyddat nummer), och ett tag fick jag ilskna SMS (också på franska) från en obekant tjej som satt och väntade på restaurangen och blev mer och mer förbannad över att jag inte dök upp någon gång. Jag svarade till slut och antydde att hon kanske ville ha tag i någon annan, och min franska måtte ha varit någorlunda begriplig (eller så tröttnade hon på att vänta och gjorde slut), för jag har inte hört av henne sedan dess. De mystiska lägenhetsspekulanterna tröttnade så småningom också. Jag undrar var lägenheten låg och hur den såg ut.

Fast mitt livs mest mystifika telefonsamtal fick jag på nederländska till den fasta linjen. Det hände för någon månad sedan, och jag funderar fortfarande över det:

RING!
Jag: - Hallå, det är Columbina.
Okänd man: - Får jag tala med Romek?
- Förlåt?
- Romek. Polacken. Var är han?
- Men jag känner ingen Romek.
- Jag har letat efter honom länge, nu skall jag ha tag i honom!
- Men det finns ingen Romek här, du har fått fel nummer.
- Nej, det har jag inte alls, det!
- ???!
- Jag måste få prata med Romek. Polacken!
- Jamen, han bor inte här!
- Va?
- HAN FINNS INTE HÄR!
- Är din man kommissarie?
- Nej, det är han inte.
- Va?
- Han är inte kommissarie!
- Inte det?
- NEJ!
- Nehej. Talar du franska?
- Inte mycket.
- Jaså. OK, ça va. Det är väl Mechelen, det här?
- Nej, det är Hoegaarden.
- Va?
- HOEGAARDEN!!
- Har jag kommit till Hoegaarden?
- JA!
- OK, ça va.
KLICK!

Ungefär så gick det, bisarrare får man leta efter. Jag undrar ännu hur det gick för Romek, vem han nu är. Jag kanske skulle ringa honom och fråga...

Om skratt, vin och demonstrationer

... och inget speciellt hände idag heller. Inte för mig i alla fall, fast när jag såg på nyheterna fick jag veta att det minsann har varit skrattets dag, och belgarna skrattar alldeles för litet, bara fyra minuter om dagen, hur man nu mäter det: jag ser för mig hur små tidsstudiemän och dito -kvinnor springer efter försökskaninerna och noga prickar av skratten på en liten lista med skala från småleende till asflabb. (Nu skrattade jag.)

Jag fick också veta att ett belgiskt vin (jo, de finns) har vunnit något kolossalt stort och ärofullt pris, som jag tyvärr inte minns vad det hette, men kolossalt stort och ärofullt var det i alla fall. Chardonnay Meerdael heter det, den som hittar det på Systemet får gärna tala om för mig hur det smakar - själv kan jag inte avgöra sådant, ty jag är total vinanalfabet (fast ölsnobb).

Och så hade visst diverse ärkeflamländsknationalister hållit demonstrationer i Bryssel, och jag hoppas innerligt att detta inte har letat sig in i utländska nyhetsredaktioners medvetande, för jag är så illa trött på artiklar som framställer alla flamländare som separatister och vallonhatare. Gå för allt i världen inte på sådant.

Nu slutade jag skratta...

Om arbete(?)

Kan någon förklara för mig varför folk här envisas med att kalla första maj för Dag van de arbeid, "arbetets dag"??! Det är väl ändå arbetARdagen?

Om lugn och ro och svinstall

Idag är det sista april, och som gammal uppsalabo känner jag mig en smula tom här långt borta - idag skall det vara forsränning i Fyrisån och mösspåtagning och stökigt på stan (så man kan få nöjet att strunta i alltsammans och läsa en bok på soffan istället).

Men just nu är livet inte så dumt i alla fall. Barnen sover djupt och lugnt, även om de tog god tid på sig att somna - jag undrar när de skall komma på att det är en god idé att viska när man för hemliga samtal långt efter läggdags. Korna utanför har äntligen slutat råma, de höll mig vaken några nätter när de just hade släppts ut efter vintern och ville hälsa våren välkommen, eller vad det nu är kor gör. De gjorde det ordentligt i alla fall: släng er i väggen, OD, för där ligger ni i lä. (Fast de tände åtminstone ingen majbrasa).

Nu tror ni förstås att det aldrig händer något här ute, men det kan bli ganska dramatiskt ibland. Nåja kanske inte just utanför mitt fönster, korna har inte tagit sig för något revolutionerande än så länge (fast man kan ju aldrig veta, de kanske skall upp till kamp imorgon och de senaste nätternas råmande var uppsjungning inför Internationalen. Jag återkommer om saken i så fall). I och för sig hade vi ett våldsamt slagregn med översvämning i fjol, som till och med lär ha hamnat i de svenska TV-nyheterna. Vägen utanför fönstret var en flod, och de arma kossorna vadade omkring i vatten till magen och såg rätt ledsna och förvirrade ut. Och härom året var det faktiskt en gravt optimistisk bonde som försökte plöja den sanka plätten bredvid kohagen, det lär han inte göra om. Han vet inte om det (och det är nog lika bra, det är en trevlig karl), men han försåg mig med en eftermiddags praktfull dokusåpa om hur man drar loss en traktor som sjunkit ned till hjulnaven. Det hade jag aldrig sett tidigare.

Men uppe i byn bråkas det hejvilt. Det är så att det finns en bonde där som vill utöka sin verksamhet. Inget ont i det, i och för sig, det är bara det att han tänker bygga ett kolossalt svinstall på en av Flanderns vackraste platser (titta här så får ni se vad jag menar). Friden och skönheten kommer att få stryka på foten, och dessutom förstörs, om jag har förstått saken rätt, en historisk sevärdhet. De smala stenlagda vägarna som syns på fotona är sällsynta minnen från en svunnen tid, och dessutom finns det just där en korsning där fem av dem går ihop. Det låter litet New Age-aktigt att bråka om en sådan sak, men uppenbarligen är en sådan femkorsning något oerhört ovanligt och speciellt.

Tyvärr har många här i trakten ingen förståelse för sådana saker (och för all del, bönder idag har det inte lätt, och givetvis måste var och en ha rätt att kunna försörja sig, men varför just där?), och de slår ifrån sig med att de som protesterar är fåniga naturromantiker och nyinflyttade stadsbor, som inte begriper någonting om någonting, som försöker hindra en hederlig karl som aldrig gjort något ont, från att försörja sig. Det gick så långt att prästen (som hade yttrat sig mot svinstallet) i fjol blev antastad under den årliga pingstprocessionen och fick höra att han inte var önskvärd i byn längre.

Sade jag lugn och ro? Hmmm.

Om gamla gudar som inte får vara gamla gudar

Det var minsann länge sedan det blev något skrivet här - när jag äntligen hade en smula tid och arbetsro, hade jag tappat bort lösenordet till bloggen (är det bara jag som gör sådant?).

För en tid sedan skrev jag något om den märkliga idén att utse alla tiders största XXX (välj valfri nationalitet) som drabbade även Belgien. I Sverige verkar man ha tagit i rejält, och i DN har visst ett par pigga journalister bestämt sig för att utse de hundra viktigaste svenskarna. Har tittat litet då och då på listan allt eftersom den har avslöjats, och har väl haft en och annan synpunkt på underliga urval, ytlighet, etc. men i stort sett var den väl inte konstigare än den flamländska kandidatlistan. (Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som är meningen, även om det blir roligt att jämföra urvalet om och när någon skriver en ny lista om hundra år.)

Men idag höll jag på att trilla av stolen! På plats 13 kommer minsann självaste Oden, beskriven som "Hövding, 170 - 240"!

Förlåt en annan, men vad i all världen är detta? Har författarna blivit fullständigt tokiga, kör de flygplanssätespolitik och reserverar plats 13 för skämtet i samlingen för att någon riktig person inte skall behöva sitta där, eller vad är det fråga om? En titt i kommentarerna ger lösningen, det verkar vara gamle Thor Heyerdahl som ligger bakom.

Nu går det väl litet för långt ändå - så huka er grabbar, nu tänker Columbina predika.

För det första är Thor Heyerdahl skoj att läsa, men han är definitivt inte någon pålitlig historiker, han svalde bra mycket underligheter. För det andra är inte heller Snorre Sturlasson (som Heyerdahl baserade sig på om jag förstått saken rätt) någon pålitlig källa heller. Här följer en första lektion i källkritik:

Man måste använda samtida källor när man forskar. Snorre skrev långt efter att Oden påstås ha levat. Vi har ingen som helst koll på vad han tog över från tidigare källor (som även de sannolikt var betydligt senare än 200-talet), vad han hittade på själv, vad han tog bort, och så vidare. Snorres skrifter säger mycket om hans egen tid, men inte det minsta om 200-talet. Det är som att ta en roman om, låt oss säga, Gustav Vasa, skriven idag, och använda den som forskningsunderlag för att skriva om den riktige Gustav Vasa. Tyvärr finns det mig veterligen inga svenska källor daterade 240 efter Kristus som säger "i år dog vår hövding Oden vid 70 års ålder". Sorgligt men sant.

Det var rubriken, det. Sedan börjar den egentliga texten, jag citerar: I ett millennium har den kristna propagandan gjort sitt bästa för att förvandla Oden till enbart en mytologisk gestalt..

Ursäkta, men var det inte Snorre (kristen!) som sade att Oden var en människa och inte en mytologisk gestalt? Och vadå "enbart"? Mytologiska gestalter är minsann inte att leka med, vare sig man tror på dem eller inte! Eller menar man att det finns någon sorts motsättning mellan "mytologisk gestalt" (den kristnes syn på det hedniska) och "riktig gud"? Jag förstår inte alls.

Det här har redan uppmärksammats i kommentarerna. Men det kommer mer: Men omfattningen av den religiösa kult som en gång hade vårt land i ett sådant grepp, blir hart när omöjlig att begripa om det inte bakom ligger ett korn av historisk sanning.

Jaså. Varför det, om jag får fråga? Om man förbigår underligheter som "vårt land" (om Skandinavien och dess befolkning under järnåldern!) så är detta ändå en mycket, mycket tveksam slutsats. För när man börjar leta efter "korn av historisk sanning" är man ute på väldigt hal is. För det finns inga som helst bevis - det är rena spekulationer.

Vi fortsätter: Oden var en hövding som för ungefär 1 800 år sedan bröt upp från sitt hem vid flodens Dons utlopp, norr om Svarta havet, för lukrativare framtidsutsikter i ett efterblivet nordlig land. Det här är en rätt skojig skröna, faktiskt. I och för sig är väl efterblivna nordliga länder inte direkt ett ställe man drar till för de lukrativa framtidsutsikternas skull, men jag skall väl inte bråka om allt. Fast jag tycker att "ungefär 1800 år" är litet vagt i sammanhanget - har man exakta årtal för Odens födelse(!) och död, borde man faktiskt kunna fixa exakt datum för utvandringen också.

Sedan blir det värre: En märklig paradox - att moderna blågula fenomen som Sverigedemokrater, Sjöboandan, Ian & Bert, skinnskallar och nynazister tar avstamp i kritik mot invandringen ... Nu begriper jag faktiskt ingenting - ju mer jag tittar på den här meningen desto mindre förstår jag. Vari ligger paradoxen - menar författarna att Oden skulle vara ett omodernt blågult fenomen, vad det nu kan innebära? Nej, blågul kan man väl ändå inte kalla honom. Eller ligger paradoxen i att Sverigedemokraterna etc. kritiserar invandring, fastän den store hövdingen Oden kom utifrån? Nej, vad har det med saken att göra? De Sverigedemokrater som eventuellt beundrar Oden avser nog guden och inte killen från Don. Nej, jag får ingen rätsida på det här. Kan det möjligen vara så enkelt som nr 82 på listan uttryckte det: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta?

PS. Sistnämnda artikel är också en smula dunkelt skriven...

Om kyla och kläder

Nu blev det minsann väldigt länge sedan jag skrev något, men dels har det varit förskräckligt kallt (typ 15 minusgrader som har inte vett att hålla sig utomhus!), och att sitta vid datorn i ett femgradigt arbetsrum är inget större nöje, och dels har det inte hänt så särskilt mycket att skriva om. Det inträffar inget av större intresse här, utom att vi missade byns julgransplundring, och inget finns det att titta på sedan bonden tog in sina kor.

Och inte har jag ägnat mig åt något annat underhållande heller, det är förfärligt. Det enda jag kan skryta med är att jag håller på att förnya min garderob, som trendiga damer förväntas göra litet då och då. Nä, inte kläderna, alltså, någon måtta får det vara, och jag har dessutom aldrig förstått hur de där är funtade som drar på jakt genom boutiquerna och kommer ut några timmar senare med tjugutre eleganta kassar fulla med kläder. Jag har för det första aldrig satt min fot i någon boutique, eller något alls som är lyxigare än Lindex, och för det andra tycker jag det är så dödens tråkigt att prova kläder, så jag bara tittar och tänker att den där skall jag kanske köpa någon gång, och så blir det inget. Och härom veckan gick jag för all del på rea (jag behövde verkligen nya byxor), men då hade rean redan hållit på i två dagar, och belgarna tar sina reor på allvar. De enda byxor som fanns kvar, som varken var fula som stryk eller måste kemtvättas, fanns bara i udda storlekar.

Vänta nu, var var jag? Garderoben, ja. Jo, jag antar att det händer er också (det vill säga, jag hoppas innerligt att jag inte är den enda) att man alldeles för lätt vänjer sig vid saker som egentligen är förfärligt opraktiska. När jag flyttade in i det här huset, stod det en liten byrå i sovrummet, och där hade jag mina strumpor. Sedan behövde vi en extra bokhylla, och eftersom vi har rätt många bokhyllor fanns det bara plats för en till i sovrummet. Så in i sovrummet med en ny bokhylla med Suarez' samlade verk (29 volymer med katolsk 1600-talsteologi, vad läser ni när ni inte kan sova, då?) och ut med byrån i hallen. Sedan behövdes det en bokhylla till, och den fick bara plats i hallen, så byrån åkte upp i lilla rummet på vinden. Sedan behövde vi - nej, faktiskt inte en bokhylla, men ett klädskåp till barnen, och det fanns det bara plats för i lilla rummet på vinden, så byrån försvann in på barnens rum, där det faktiskt fanns ett tomt hörn om man slängde ut ett bord, och där står den nu. Och jag börjar bli väldigt trött på att gå dit för att hämta mina strumpor.

Så nu skall jag skaffa mig en annan byrå av något slag att ställa in i min garderob, som är rymlig men opraktisk, man kan bara hänga kläder där, eller lägga dem på golvet. Nja, det finns en hylla också, men den är inte för människor av normallängd, om man inte vill klänga på sängen och sträcka sig in, och inte ens då kommer man åt det som ligger längst in. Så jag använde eftermiddagen till att sortera gamla kläder, och hittade en hel del saker jag hade glömt bort att jag hade, som ett helt obekant par snygga svarta jeans (inte illa!) och den ack så vackra blå kjolen som faller sååååå elegant, skrynklar sig som ett russin bara man tittar på den, och får konstiga vita noppor där handväskan ligger emot. Men vacker är den.

Så i morgon bär det iväg till favoritstället (Ikea igen! vi börjar få ont om köttbullar också) för att leta liten byrå av något slag. Önska mig gärna lycka till.

Om nyhetsbyråers rapportering

Välkomna och God fortsättning: jag hoppas ni har haft ett angenämt nyår. Jag kan själv inte klaga, jag har ägnat mig åt den alltid underhållande sysselsättningen att fundera över hur många fel man kan hitta i en tidningsartikel.

Den finns här, men för säkerhets skull (jag har aldrig länkat förr) klipper jag in den också. Den är ur SvD, men jag tror jag läste samma sak i DN:

Regeringsbildare utsedd i Belgien

Belgiens kung Albert II utsåg på söndagen parlamentets talman Herman Van Rompuy till regeringsbildare. Van Rompuy hade tidigare sagt att han aldrig skulle acceptera uppdraget, men ändrade sig efter ett möte med kungen.

Därmed går landets segdragna politiska kris in i en ny fas. Regeringen föll nyligen - för tredje gången i år - efter ett omstritt försök att rädda krisbanken Fortis.

Även om Van Rompuy lyckas få ihop en livsduglig regering är det oklart hur länge den ska sitta. Kanske till 2011, då det är dags för nästa ordinarie val, kanske till nyval under 2009, eller så återkommer den avgångne premiärminister Yves Leterme när Fortishärvan utretts.

Bryssel TT-AFP


Jaha, minsann. Tja, även om vi inte bryr oss om småfel som vem som helst kan göra vid försök att skriva om Belgien (Van Rompuy är bara talman i den ena kammaren av två), så har vi det intressanta påståendet för tredje gången i år.

Ursäkta? Nog för att det finns en hel del att säga om Letermes regering, men inte f-n har den fallit förrän härom veckan. Visserligen gjorde Leterme ett försök att avgå i somras, men det fick han inte. Eller har TT och AFP några hemliga källor? Tänk om det är de som sitter inne med sanningen, och all nyhetsrapportering i Belgien är förfalskad? Kanske föll Letermes regering två gånger i fjol utan att någon märkte det? Och bara genom att kolla TT kan man få veta något om Belgien.

Det är klart, jag borde ha börjat misstänka något i förrfjol när alla i Belgien trodde att de fransktalande socialisterna för första gången på gud vet hur många decennier kom på andra plats i stället för första: detta var en jättesensation. Men svenska nyheter (som givetvis visste bättre) rapporterade att socialisterna som vanligt blev största parti i Vallonien.

Jösses, vilken konspiration! Men jag har avslöjat den!