Om Gent

Och idag är jag minsann också trött, för det var ett våldsamt oväder inatt. Det var för all del inte mycket åska, och inte särdeles mycket regn heller, men jösses vad det blixtrade! Så det blev att trösta oroliga småbarn mellan tre och fyra i morse, och då blir man tom i huvet efteråt.

Det har för övrigt inte hänt särskilt mycket att skriva om. Jag har äntligen sett Gent, vilket var på tiden. Jag började tro att jag aldrig skulle komma dit, vi har tänkt ända sedan jag flyttade hit för åtta år sedan att vi skall dit - fast just nu har vi annat att göra.

Och så fick vi ytterligare annat att göra.

Och litet mer.

Och så blev det barn, och då har man ju inte tid att turista runt...

Men i helgen blev det av till slut. Det var en trevlig stad, lite varm, kanske (25 grader så där), men det var ju inte stans fel. Och jag har tittat på borgen (stilig!) och katedralen (lortig!) med tillhörande Van Eyck (mycket stilig men med inträdesavgift; dessutom fick man ont i nacken av att försöka titta på den).

Tja, sedan gick vi en tur i bokhandlarna, och sedan hade vi ont i fötterna och åkte hem.

Om ingenting, egentligen

Tyvärr, Columbina är trött! Och tom i huvet - jag skall skriva en JÄTTETENTA nästa vecka, och har läst alldeles för mycket... Men jag återkommer - stay tuned!

Om Mors Dag

Idag har det varit Mors Dag här, det är en Stor Grej i Belgien, skall ni veta. Skolbarnen får tillverka presenter flera veckor i förväg, som sedan skall serveras på morsdagsmorgonen med deklamation av hyllningsverser specialförfattade av fröken. Mamma får givetvis inte veta någonting - jag har även i år faktiskt lyckats frakta hem presenterna i bakluckan utan att se dem, fast det är lite svårt att inte göra det, den här gången hade sonen fått tillverka en jättestor blomma förpackad i prasselplast, som var alldeles för stor att gömma bakom ryggen: jag hade ett sjå att försöka övertyga honom om att jag inte hade sett den, för han var rätt misstänksam, förnuftig som han är. Mitt på blomman satt en likörpralin, som ungarna har gått och tittat snett på hela dagen.

Givetvis finns det en Fars dag också, och till skillnad från i Sverige firas den inte på hösten, utan också på våren. Ja, jag tror till och med det finns en extra Mors Dag, vilket jag (återhållsam svensk) tycker är litet överdrivet. Däremot finns det ingen Barnens Dag... Kan nog leda till intressanta slutsatser om skillnader i synen på familjen mellan Sverige och Belgien (sådana finns det gott om!)

Nu skall jag käka upp min likörpralin.

Om en döende trotjänare och en okänd polack

I dag dog min mobil - i alla fall trodde jag det, jag lyckades så småningom få den att acceptera en batteriladdning (som definitivt inte borde ha behövts), men den börjar bli gammal och grå (nåja, grå har den förstås alltid varit) och kommer nog inte att hålla så länge till. Den har nu uppnått den respektingivande åldern av sex år - det har gått så långt att folk som ser den inte längre tycker den är omodern, nej, de blir imponerade av en sådan ärevördig antikvitet. Men nu är det nog som sagt snart dags - jag kommer att sakna den.

Och jag hoppas att jag kan hitta en ny som man kan se med blotta ögat, de moderna apparaterna börjar bli så små att jag är rädd att de blåser bort om man andas för hårt på dem (skulle i och för sig göra telefonflåsare omöjliga).

Inte för att jag har använt mobilen särskilt mycket - jag är en sådan där gammalmodig typ som inte gillar att vara nåbar jämt och ständigt. Jag hade den mest till väckarklocka, men nu när batteriet börjar bära sig konstigt åt litar jag inte riktigt på den. Och inte har det varit många som ringt till den, mest maken när vi tidspusslade som värst (klara sig på belgiska vischan med två barn och en bil är rätt knepigt). Ja, litet då och då har det ringt folk som på supersnabb franska bett att få hyra min lägenhet och lämnat nummer som jag inte har haft en chans att hänga med i (jag vet vad ni tänker säga, men de ringde från skyddat nummer), och ett tag fick jag ilskna SMS (också på franska) från en obekant tjej som satt och väntade på restaurangen och blev mer och mer förbannad över att jag inte dök upp någon gång. Jag svarade till slut och antydde att hon kanske ville ha tag i någon annan, och min franska måtte ha varit någorlunda begriplig (eller så tröttnade hon på att vänta och gjorde slut), för jag har inte hört av henne sedan dess. De mystiska lägenhetsspekulanterna tröttnade så småningom också. Jag undrar var lägenheten låg och hur den såg ut.

Fast mitt livs mest mystifika telefonsamtal fick jag på nederländska till den fasta linjen. Det hände för någon månad sedan, och jag funderar fortfarande över det:

RING!
Jag: - Hallå, det är Columbina.
Okänd man: - Får jag tala med Romek?
- Förlåt?
- Romek. Polacken. Var är han?
- Men jag känner ingen Romek.
- Jag har letat efter honom länge, nu skall jag ha tag i honom!
- Men det finns ingen Romek här, du har fått fel nummer.
- Nej, det har jag inte alls, det!
- ???!
- Jag måste få prata med Romek. Polacken!
- Jamen, han bor inte här!
- Va?
- HAN FINNS INTE HÄR!
- Är din man kommissarie?
- Nej, det är han inte.
- Va?
- Han är inte kommissarie!
- Inte det?
- NEJ!
- Nehej. Talar du franska?
- Inte mycket.
- Jaså. OK, ça va. Det är väl Mechelen, det här?
- Nej, det är Hoegaarden.
- Va?
- HOEGAARDEN!!
- Har jag kommit till Hoegaarden?
- JA!
- OK, ça va.
KLICK!

Ungefär så gick det, bisarrare får man leta efter. Jag undrar ännu hur det gick för Romek, vem han nu är. Jag kanske skulle ringa honom och fråga...

Om skratt, vin och demonstrationer

... och inget speciellt hände idag heller. Inte för mig i alla fall, fast när jag såg på nyheterna fick jag veta att det minsann har varit skrattets dag, och belgarna skrattar alldeles för litet, bara fyra minuter om dagen, hur man nu mäter det: jag ser för mig hur små tidsstudiemän och dito -kvinnor springer efter försökskaninerna och noga prickar av skratten på en liten lista med skala från småleende till asflabb. (Nu skrattade jag.)

Jag fick också veta att ett belgiskt vin (jo, de finns) har vunnit något kolossalt stort och ärofullt pris, som jag tyvärr inte minns vad det hette, men kolossalt stort och ärofullt var det i alla fall. Chardonnay Meerdael heter det, den som hittar det på Systemet får gärna tala om för mig hur det smakar - själv kan jag inte avgöra sådant, ty jag är total vinanalfabet (fast ölsnobb).

Och så hade visst diverse ärkeflamländsknationalister hållit demonstrationer i Bryssel, och jag hoppas innerligt att detta inte har letat sig in i utländska nyhetsredaktioners medvetande, för jag är så illa trött på artiklar som framställer alla flamländare som separatister och vallonhatare. Gå för allt i världen inte på sådant.

Nu slutade jag skratta...

Om arbete(?)

Kan någon förklara för mig varför folk här envisas med att kalla första maj för Dag van de arbeid, "arbetets dag"??! Det är väl ändå arbetARdagen?