Om inget särskilt

Nehej, det blev visst ingen allmän separatisthysteri, det var då för väl. Och här blir det ingenting heller, för vädret är varmt, kvavt och fuktigt, och jag är trött och har ont i huvudet. Inte mycket till tankeförmåga just nu, alltså.

Om en eventuell tidningsanka

Nu är kokta fläsket möjligen stekt. Om ni ser en artikel i tidningen i morgon, där det står att Belgien är på väg att splittras, så är detta inte sant, inte det allra minsta. Det är bara det att resten av Europa verkar ha fått det för sig.

Så här gick det till. Belgien har i tre år ”styrts” av en katastrofalt usel regering som ägnat tre år åt att inte lyckas lösa hur en valkrets skall delas. Mycket annat har de inte gjort, och till slut föll de på den frågan. Nja, det är litet mer komplicerat än det låter, men i vilket fall som helst är åtminstone flamländarna hjärtinnerligen trötta på detta, och nu vill de gärna ha en regering som tar itu med sakfrågor i stället. Tyvärr är de även djupt besvikna på de flesta politiska partier, vilket syns i opinionssiffrorna. Enligt den senaste opinionsundersökningen är det bara två flamländska partier som har gått framåt: de gröna har ökat litet grand, men den verkliga storvinnaren är det flamländsknationalistiska partiet N-VA, som går från 13 (vilket redan det var högt) till 26 procent av väljarna, och nu är Flanderns största parti.

Jaha, nu hör jag hur ni börjar dra öronen åt er. Flamländska nationalister, aj-aj-aj, det är väl de där rasisttyperna som vill slänga ut de arma vallonerna och göra om Flandern till en egen mer eller mindre fascistisk stat. Läste vi rätt? Får de verkligen stöd av var fjärde flamländare? De är ju helgalna!!

Sakta i backarna nu. Om det är det ni tror, är ni för all del i gott sällskap, ty stora delar av Europa verkar tro samma sak, men de har fått det fullständigt om bakfoten. Det är bäst vi reder ut saken.

För det första: ja, N-VA drömmer om ett självständigt Flandern. Någon gång i framtiden. Men inte nu — jag kan försäkra att inte ens den mest inbitne nationalist inbillar sig att det skulle vara möjligt just nu. Dessutom (och det här är viktigt) handlar det här inte om extremhögern. Det finns ett högerextremt parti, Vlaams Belang (som tråkigt nog verkar vara det enda alla känner till när det gäller flamländsk politik), som vill ha omedelbar självständighet för Flandern, och helst vill slänga ut alla utlänningar. Men det är inte dem det handlar om här. N-VA är ett demokratiskt parti som respekterar reglerna, och de är inga främlingshatare. Och även om den som så önskar har all rätt i världen att tycka illa om deras politik, får man inte under några som helst omständigheter blanda ihop dem med Vlaams Belang (som för övrigt går mot ett katastrofval). Tyvärr har mindre nogräknade franskspråkiga media en tendens att blanda ihop dem, och att börja skrika varg så fort N-VA gör bra ifrån sig. Det är helt onödigt i det här fallet – det är inte troligt att så många flamländare har blivit självständighetsivrare över en natt.

Men varför får N-VA så stort stöd helt plötsligt? Det finns två viktiga anledningar. Dels den allmänna uppgivenheten och besvikelsen på övriga flamländska partier, som jag nämnde ovan (jag har möjligen glömt att nämna att det inte finns några federala partier, vilket givetvis är fullständigt vansinnigt och ligger bakom många av dagens problem: i Flandern måste man rösta på flamländska partier och i Vallonien på fransktalande. Fånigt, va). Dels N-VA:s ledare, Bart De Wever, som, till skillnad från alltför många andra politiker, upplevs som en handfast, hederlig och rakryggad person, som säger vad han tycker och står för vad han säger. Även den som inte håller med om hans åsikter respekterar honom, ofta djupt. Karln är dessutom oerhört rolig och snabb i käften, vilket väcker beundran, och till skillnad från många andra månar han om sitt privatliv och viker inte ut sig och sin familj på Facebook, vilket väcker respekt, även det.

Så De Wever lär bli den store vinnaren i valet, vilket har lett till stor förfäran bland många fransktalande belgare. De ser honom nämligen som Separatisten med stort S, han som vill lämna dem i sticket och dra med pengarna. Och inte blev det bättre när han kom med ett uttalande om att regionalisera pensionerna, som nu ligger på federal nivå (där de för all del inte sköts särskilt väl). Han vill dessutom avskaffa regionen Bryssel, och göra om den till en stad, inget mer. Detta är visserligen omöjligt att få igenom eftersom såväl en majoritet av flamländarna som samtliga fransktalande är emot det. Och inte är det något nytt heller, De Wever hade bara besvarat frågor med åsikter som är kända sedan länge, vilket han själv mycket riktigt påpekade senare. Men då var fan redan lös.

För plötsligt gick det vilda rykten om att N-VA skulle tvinga fram en uppdelning av Belgien efter valet. Hur det skulle gå till vet jag inte, eftersom det inte finns något som helst majoritetsstöd för detta, men ryktena gick, den internationella pressen hoppade högt av förfäran (eller om de nu vädrade scoop, jag vet inte) och finansmarknaderna började darra och undra vilket land som ska betala tillbaka Belgiens (rätt imponerande) skulder, om det plötsligt inte finns något Belgien mer, och darrande finansmarknader är det sista man vill ha just nu. Och innan De Wever visste ordet av satt han på en internationell presskonferens för att försöka förklara att inte har några som helst planer på eller möjligheter att dela Belgien under överskådlig framtid.

Jag vet inte om han lyckades övertyga dem. Han har sitt rykte emot sig. Den franskspråkiga pressen i Belgien har som sagt utmålat honom som snäppet under hin håle själv. Flamländska media är mer nyanserade, men vem bryr sig om dem?

Så vi får se vad som står i tidningen i morgon. Förhoppningsvis ingenting. Men det kan hända att det blir årets tidningsanka.

Jag skulle visst skriva om något helt annat i dag, men det bidde visst inte så. Det får bli nästa gång.

Om språk

Jaha, så har det gått nästan (men bara nästan) ett år sedan jag skrev någonting, det är inte klokt vad tiden går. Jag är så seg på att komma igång att skriva, så det är inte klokt, fy på mig. Inte för att det har hänt så mycket värt att skriva om: här går livet sin gilla gång, fåglarna kvittrar, löjtnantshjärtat blommar, barnen växer, etc etc etc.

Och Belgien är faktiskt inte lika trassligt som vanligt, utan sju resor trassligare. Det drar ihop sig till (ny)val, och det kommer att bli ett mycket intressant val. Det här är nämligen ett olagligt val. Kanske. Eller kanske inte. Det är nämligen ingen som riktigt vet, även om väldigt många har en åsikt om saken.

Förlåt? Vad som egentligen pågår? Jo, det är en soppa, förstår ni. Belgien har lyckats slå knut på sig självt, och en riktigt, riktigt hård knut till på köpet. Givetvis händer detta just precis när de skall till att ta över ordförandeskapet i EU. Och givetvis begriper ingen utomstående någonting alls (det är knappt belgarna gör det själva, för övrigt).

Det är för all del förståeligt. Den stackars utrikeskorre som får Belgien på sitt bord har att välja mellan att skriva kort, koncist och så förenklat att det blir meningslöst, eller något detaljerat och milslångt som ingen tidning i världen skulle ta in. Och inte blir det lättare av att detta lilla land faktiskt egentligen är två ännu mindre länder, som aldrig tycks komma överens. Så på förekommen anledning (det finns faktiskt åtminstone en person i världen som vill veta mer om detta, tack för det!) skall jag nu försöka reda ut begreppen åtminstone lite, lite grann.

Här följer alltså första lektionen i
LILLA BELGIENSKOLAN
eller
VAD FAN HÅLLER DE PÅ MED EGENTLIGEN?

. . . och jag börjar lektionen med att notera att jag möjligen har tagit mig vatten över huvudet redan i titelvalet. ”Lilla Flandernskolan” kanske skulle vara bättre.

Belgien är en stat. Visserligen får den för mig gärna fortsätta att vara en stat, jag har personligen inga separatistiska böjelser, men vi kan lika gärna konstatera faktum: denna enda stat består av två länder – Flandern och fransktalande Belgien, dvs Vallonien och (i praktiken) Bryssel. Vi har här att göra med inte bara olika språk, utan med helt skilda kulturer, i synnerhet vad gäller politiken.

Jag bor i Flandern. Det jag har lärt mig om Belgien under mina tio år här, har jag lärt mig i Flandern. Visserligen försöker jag, för att få litet balans, ta in de franskspråkiga nyheterna när jag har tid, men det är pinsamt nog inte så ofta (dessutom är min franska rätt rostig). Jag känner praktiskt taget inga fransktalande belgare. Vad jag kommer att skriva här kommer alltså att vara färgat i mer eller mindre hög grad av flamländska förutfattade meningar om de fransktalande. Å andra sidan kanske det inte skadar att få litet flamländsk vinkling också – nästan varje gång jag läser en svensk tidningsartikel om Belgien slår det mig hur vinklad den är, av journalister/nyhetsbyråer som kan franska men ingen nederländska, och därför tycks hämta allt ur franskspråkiga media.

Efter denna harang kan vi nu äntligen börja.

Och som den språkvetare jag är börjar jag givetvis med att tala om språk.
Belgien har tre officiella språk: franska, nederländska och tyska. Franska talas i Vallonien i söder, nederländska i Flandern och tyska i ett litet område allra längst bort i öster. (Lägg märke till att franska inte är officiellt språk i Flandern, liksom inte heller nederländska i Vallonien. Jag återkommer till detta.) Bryssel är officiellt tvåspråkigt, men i praktiken dominerar franskan helt.

Franskan (inklusive den mycket speciella vallonska dialekten) skall jag inte orda mer om här, av den enkla anledningen att jag inte är rätt person att göra det. Tyskan kan vi också lämna därhän. Kvar blir alltså nederländskan. Och nu dyker vi direkt in i konflikternas värld.

Det är bäst att vi börjar med att reda ut begreppen. Språket heter alltså nederländska (Nederlands) och talas i Flandern, Nederländerna och Surinam. Vlaams, ”flamländska”, är en sammanfattande benämning på de sinsemellan mycket skiftande dialekter som talas i Flandern, ofta i motsats till Hollands, ”holländska”, som talas i Nederländerna. Flamländska är alltså en felaktig benämning på det officiella språket i Flandern. (Man kan jämföra med Finland, vars andra officiella språk som bekant är svenska, inte finlandssvemska.)

Om man överhuvudtaget vill begripa Flandern, måste man förstå, inte bara språket självt, utan också vad språket betyder för dem som talar det. Flamländarna i gemen älskar sitt språk, verkligen älskar det, djupt och innerligt.

När Belgien grundades år 1830, var det fullständigt självklart att de högre klasserna talade franska. Visserligen var språken officiellt likställda förutom i regering och rättsväsende (nog så viktiga!), där franskan var påbjuden, men i praktiken var nederländska ett språk för bondtölpar och luffare. Än idag hör man historier om flamländska småtjuvar som avrättades bara för att de varken kunde förstå, eller göra sig förstådda i, domstolen, och om flamländska soldater i första världskriget som skickades i döden en masse av fransktalande officerare, vars order de inte förstod.

Hur många av dessa, och liknande, historier som är sanna är en intressant fråga, men det hör inte hit. Vad som är viktigt att hålla i tankarna är att denna sorts anekdoter, sanna eller inte, har präglat i stort sett alla flamländare. De har fått kämpa för sitt språk i en långdragen kamp som kulminerade vid universitetet i Leuven på 1960-talet, där studenterna hade retats upp av en grupp franskspråkiga professorer som blankt vägrade att undervisa på nederländska. Bråket slutade med att dessa helt enkelt lämnade Leuven och grundade ett nytt universitet, Louvain-la-Neuve.

Ja, flamländarna har fått kämpa för språket – och det har de inte glömt. Detta är roten till en stor del av flamländarnas misstro mot de fransktalande. För fransktalande belgare i allmänhet (ävern om det givetvis finns undantag!) vet helt enkelt inte om detta, förstår det inte, och är heller inte intresserade. För dem är Flandern en annan värld som inte angår dem, och varför skall man bry sig om, eller lära sig, ett språk som talas i en värld som inte angår en?

Det finns dock några kommuner runt Bryssel, där språkfrågan drivits till sin spets, och där det börjar hetta till ordentligt. Dem skall vi tala om i nästa lektion.