Om djurens lif

Idag mötte jag en påfågel på vägen. Sant! Jag svängde in på en avtagsväg och höll på att köra i diket (det vill säga, där fanns inget dike, men jag skulle ha hållit på att köra i diket om där hade funnits ett) när jag såg vad som kom spankulerande längs vägkanten med stjärten släpande efter sig. Det har aldrig hänt mig förr. Visserligen trallar det omkring en del fasaner här, stackars förvirrade varelser som har (trots stränga förbud) utplanterats av s. k. jägare som vill ut och panga på söndagarna och känna sig litet macho, men påfåglar har jag aldrig mött förr.

Det finns faktiskt en hel del intressant djurliv här, och då talar jag inte om korna, som förresten har hämtats hem till ladugården över vintern. Vi har till exempel grodor i köket om somrarna, pyttesmå, väldigt gulliga saker, fast man blir litet häpen första gången man kommer nedtofflande för att sätta på morgonkaffet och plötsligt möter en groda. Nästan lika omtumlande som om det vore en påfågel. Men de är mycket fredliga och faktiskt väldigt söta. Man får se upp med var man sätter fötterna bara.

Ibland får vi förstås (vi bor som sagt på landet) litet mindre välkomna gäster också. Fast mössen har minskat sedan vi skaffade katt för en del år sedan. Jag har för all del vissa tvivel om kissen: en kväll när vi satt framför TV:n spatserade det minsann en mus tvärs genom vardagsrummet och försvann in i ett oåtkomligt hörn. Vi var inte riktigt säkra på vad vi skulle göra, vi lade ut en ostbit för att om möjligt locka ut den, och när det (inte oväntat) misslyckades, hämtade vi katten. Kattskrället nosade runt ett tag, tuggade i sig ostbiten och gick ut igen. Så mycket var den musjägaren värd.