måndag 29 december 2008

Om större och smärre män(niskor)

Nu har det varit jul igen, och jag hoppas ni alla har överlevt helgens övningar. Här har bihålorna hört av sig ordentligt, pepparkaksbaket blev inte av, och när vi skulle sätta upp julkrubban visade det sig både att huvudpersonen hade rymt (ingen större förlust i och för sig, han var ful som stryk och nästan hälften så stor som sin arma mamma, men det såg ju litet tomt ut i krubban) och att själva stallet saknades. Tack och lov finns det ju lego, ungarna byggde ett stiligt och färggrant stall, och legosopgubben Julie fick tjänstgöra som t. f. Jesusbarn. (Nej, vi är inte unisexfanatiker, det är bara sonen som inte har hunnit skaffa sig några könsfördomar än.)

En helt normal jul, med andra ord.

Jag såg på nyheterna att Stalin nästan blev utsedd till den störste ryssen någonsin, han hamnade visst på tredje plats till mångas fasa. Tja, de där historierna brukar bli lite underliga, härom året blev den mördade populistpolitikern Pim Fortuyn utsedd till alla tiders störste holländare, vilket också ledde till en del förskräckta kommentarer. Man undrar litet vad det egentligen är för folk som röstar. Har ni haft störstesvenskentävling, eller vad det nu kan tänkas heta, hemma i Sverige? I så fall, låt mig få gissa: 1. Astrid Lindgren, 2. Linné, möjligen Palme, 3. heliga Birgitta.



Här i Belgien hade vi också en sån där tävling, och det var litet farsartat. För alla som känner Belgien var det ju självklart att vi inte kunde ha nån panbelgisk typ: ånej, vi fick två tävlingar, en för den störste belgaren i Flandern, och en för den störste belgaren i den fransktalande delen av landet. Några belgiskor kom inte ens i närheten av finalen.



Nu är det ju förstås litet knepigt med definitionerna här, det är nämligen inte (och kommer sannolikt aldrig att bli) känt exakt vad en belgare egentligen är. Belgien existerade nämligen inte före år 1830, så därmed borde rätteligen alla tidigare deltagare automatiskt diskvalificeras. Fast det är ju klart, det var ju det där med regionerna. Flandern har funnits bra länge (fast det finns ju lite olika definitioner av Flandern också, men det kanske vi skall hoppa över...), till exempel. Så med ett nödrop går det väl att få in 1500-talsfolk som anatomen Vesalius och kartografen Mercator (fast vad de själva skulle ha tyckt om att bli utnämnda till belgare är oklart). Den gamle humanisten Erasmus saknades förstås inte heller på listan, även om han låg pinsamt långt ned: det kunde ha blivit riktigt kul annars, för han var kandidat i Nederländerna också, vilket bara bevisar att nationalitet är något ganska luddigt. Min personliga favorit var Ambiorix, som dyker upp i Caesars skrifter, han lär ha hållit till här i trakterna. Jag tycker han skulle ha varit ovanligt lämplig, inte minst för att han troligen talade någon sorts galliska, och därför står över alla språkproblem. Dessutom användes de där gamla gallerna i propagandasyfte under 1800-talet, för att bygga upp en belgisk nationalkänsla, ett nog så intressant kapitel som givetvis inte kom fram i de ytliga TV-presentationerna. Nå, han blev i alla fall fyra.



Vem vann, då? Jo, det gjorde den senare helgonförklarade fader Damiaan, som på 1800-talet grundade en spetälskekoloni på Hawaii, och så småningom dog av sjkukdomen själv. Detta utlöste givetvis en i mitt tycke tämligen idiotisk debatt om varför andra länder bara valde politiker, och belgarna gick för det mjuka och mänskliga eller hur det nu var.



Den störste fransktalande belgaren, då? Jodå, det blev sångaren Jacques Brel. Inte så oävet, tycker jag personligen, jag är en beundrare (fast jag vet förstås inte vilka de övriga kandidaterna var, omröstningen sändes givetvis inte i flamländsk TV).



Det lustiga är bara att Brel själv, sin usla nederländska till trots, bestämt räknade sig själv som - just det - flamländare!

torsdag 18 december 2008

Om politik

Idag hade jag minsann tänkt skriva ett litet lättsamt och roande kåseri av något slag till mina kära läsares förnöjelse, men si, av detta bidde intet. För här råder full regeringskris, jag har hängt framför TV-nyheterna större delen av dagen (och mest tittat på förvirrade parlamentsledamöter som vandrat omkring och frågat sig vad fanken det egentligen är som pågår), och nu känns det på något vis fel att sätta sig och skriva kåserier. Det får vänta, för den här krisen måste följas noga om man skall hänga med i svängarna.

Och det skall bli kul att se vad de svenska nyheterna rapporterar, de brukar ärligen talat inte ha stenkoll på belgisk politik.

onsdag 17 december 2008

Om ingenting särskilt

Varning till alla läsare: detta blir ett tämligen tråkigt inlägg utan vare sig rim, reson eller mening.

Nu har det minsann gått ruskigt lång tid sedan jag skrev någonting sist. Det har nämligen inte hänt något särskilt att skriva om. Lussekatter har bakats och intagits, internationellt luciatåg har beskådats tillsammans med barnen, gran har inhandlats, hemkörts och klätts (det börjar tidigt här skall jag säga, men försöker de ta fram julkrubban före julafton tänker jag inlägga veto, någon måtta får det vara), och vädret är grått, kulet, råkallt och oinspirerande. Det enda man vill göra är att krypa in i ett varmt ide och inte krypa ut igen på den här sidan påsk. Tyvärr går det nog inte, förr eller senare kryper det in två små barn med iskalla fötter i idet och börjar dras om täcket. Sånt förstör stämningen.

Jovisst, ja, det är en jättemegabautaregeringskris under uppsegling i Belgien, hörde jag just på nyheterna, men den kan jag inte skriva om förrän jag har begrundat den ett tag själv. Jag diggar inte folk som skriver om saker de inte begriper, och klagar ofta på dem, så det är väl bäst att jag passar mig så att jag inte ramlar i mina egna gropar.

Och nu blev det tvärstopp på den där inspirationen som egentligen inte fanns över huvud taget. Så kan det gå.

fredag 12 december 2008

Om bilburna belgare

Idag är det kallt. Och halt. Så halt att inte ens bilförarna i Belgien törs köra om fast man bara håller 70 på 70-vägen, och då är det min sju halt!

För detta är ett land där man kör fort. Och där man kör om, gärna på de vansinnigaste ställen man kan tänka sig. Jag vet, för skall man hem till mig måste man svänga in på en liten pytteväg högst upp på ett backkrön, och många äro de bilförare som icke kunna vänta i tvenne sekunder på att jag skall svänga höger och lämna vägen fri, utan fräser förbi utan minsta tanke på att det möjligen kan finnas något på andra sidan krönet.

Fast det är förstås värre med dem som kör om när jag skall svänga vänster. Eller som kör om och sedan omedelbart svänger höger. Eller som kör om på uppfarten till motorvägar. Eller som ... äsch, nu slutar vi med katalogen, tror jag.

Men Belgien är definitivt ett intressant land att köra bil i. Jag körde ett tag bil till Leuven, som är min närmaste större stad, men det har jag slutat med. Jag kan ta mig till bästa parkeringsplatsen och ut ur stan igen, under ordnade förhållanden, vill säga. Men händer det minsta lilla, så är jag fast. En gång var en väg avspärrad, jaha, tänkte jag, då kör jag väl bara runt stället då, och det var mycket riktigt precis vad jag gjorde. Runt, runt, runt åkte jag i en kvart, men inte kom jag någonstans, inte, för det var bara enkelriktat överallt, det förvånar mig egentligen att jag inte fortfarande snurrar omkring därborta.

En annan gång visste jag å andra sidan precis var jag var, och vart jag skulle, så jag svängde in på den närmaste och rakaste vägen. Det var bara det att efter en stund började jag känna ett vagt obehag, som växte sig allt starkare till en alltmer bestämd känsla av att gatan var enkelriktad - åt andra hållet. Till slut fick jag svänga av (och tappade givetvis genast bort mig i labyrinten). Jag gick dit igen - till fots! - några dagar senare för att kolla, och, jodå, mycket riktigt, gatan var enkelriktad, och det fanns en förbudsskylt. Det var bara det att skylten var placerad så att den var omöjlig att se innan man befann sig mitt i svängen - och det är inte riktigt då man tittar efter den. Så jag kanske inte skall bråka på belgarna för att de struntar i trafikreglerna.

Men för fort kör de i alla fall. Och allra fortast går det förstås på motorvägarna, det vill säga, ibland står det ju helt stilla där i stället, varje dag under rusningstid, varje gång det har hänt en olycka (inte direkt ovanligt) och ibland bara helt apropå, utan synbar anledning. Jag undviker motorvägarna, jag har faktiskt bara varit uppe på en riktigt bökig motorväg en gång, när jag var tvungen att köra hem från flygplatsen. Det var rätt intressant, det första jag gjorde var förstås att köra fel. Man måste nämligen fatta blixtsnabba beslut också, det kan vid varje givet tillfälle oväntat dyka upp en skylt som säger att om tvåhundra meter skall du vara fyra filer härifrån, annars hamnar du i Aachen. Det är lite jobbigt (om man inte är på väg till just Aachen, förstås, men det är jag inte så ofta. Jag har nästan åkt dit en gång, det var när jag försökte använda en karta som senare visade sig vara betydligt äldre än vägen vi körde på, men det är en annan historia). Och jag visste ju att den där biten är knepig och man måste hålla tungan rätt i mun, men lik förbaskat hamnade jag på avfarten till industriförorten Vilvoorde istället för vägen hem. Nåja, nu kan jag i alla fall skryta med att ha sett Vilvoorde. (Om det skulle slumpa sig så att det bland mina ärade läsare finns någon som inte kan skryta med att ha sett Vilvoorde, vill jag bara upplysa om att det inte var något att se.)

Nå, till slut lyckades jag ju trassla mig upp på motorvägen igen, och då började rusningstrafiken tätna. Jag kom ju bevisligen hem, eftersom jag sitter här, men roligare har jag haft. Och det ruskiga var, att efter det där stressandet körde jag faktiskt på tok för fort i flera dagar.

Så jag kanske inte skall skälla så mycket på de där fartblinda belgarna heller. Jag är nog inte så mycket bättre själv när allt kommer omkring...

söndag 7 december 2008

Om television

Idage får det bli en snabbis, för jag skall spana på TV, söndagen har blivit TV-kväll, hur det nu gick till. Först tittar jag på frågesport, jo ni, flamländarna är förvånansvärt bra på att hitta på något i dessa dagar så extremt ovanligt som intelligenta och originella frågesporter. Jag har just spanat in De Pappenheimers ("Pappenheimarna" alltså, man känner sina pappenheimare på nederländska också). Som man kan gissa av namnet skall de deltagande försöka förutse vem som kan eller inte kan svara på frågan, och med en begåvad programledare (det är han) blir det riktigt, riktigt underhållande.

Annars är flamländsk TV sådär, ungefär lika tråkig som den svenska (jag kan tänka mig att ni undrar, men nej, det finns ingen belgisk TV, det är regionalt för hela slanten). Med undantag för en del humorprogram, som jag har börjat förstå är riktigt utmärkta (det finns folk som fattar poängen direkt, det finns folk som måste tänka i fem minuter innan de garvar, och så är det jag som behöver fem år...), så är det mest billiga dokusåpor eller vad det nu heter, och så några evighetsserier à la Rederiet, om nu någon kommer ihåg den.

Och så finns det ju digitalkanalerna, som heter som de vanliga kanalerna fast med "plus" efteråt, som man kan titta på om man köper en svindyr moj, som vi inte har någon lust att köpa. Vi fick nog av förbättringar härom året, de genomförde någon sorts nyordning och tjatade i månader om hur mycket bättre allt skulle bli efter den 23 oktober (eller vilket datum det nu var). Det enda vi märkte var, för det första att alla kanaler hade flyttat på sig, vi vande oss efter ett tag, men TV:n lever fortfarande kvar i sina gamla vanor och påstår fortfarande att kanalerna befinner sig på sina gamla frekvenser. För det andra blev vi i ett slag av med TCM, CNN, BBC World och den förträffliga fransk-tyska kulturkanalen Arte. Lustig definition av förbättring. Nåja, det är klart, det är naturligtvis inte nyttigt att dega för mycket framför dumburken, och vi har ju onekligen slutat dega framför Arte. Tänk vad TV ändå kan uppoffra sig för folkhälsan!

Vad flamländsk TV däremot inte klarar att snickra ihop, är deckare. Egentligen är söndagskvällarna vigda åt den enastående taffliga serien om den enastående tafflige kommissarie Witse, som av någon outgrundlig anledning alltid hamnar högst på tittartoppen. Det enda roiliga med den är att räkna tabbar och lösa trådar, och roligare kan man ha.

Men si nu kan vi se den engelske Wallander på BBC, vilket jag tänker göra nu. Första avsnittet var en mycket märklig upplevelse, som jag återkommer till senare. Nu skall jag spana på TV.