Om lugn och ro och svinstall

Idag är det sista april, och som gammal uppsalabo känner jag mig en smula tom här långt borta - idag skall det vara forsränning i Fyrisån och mösspåtagning och stökigt på stan (så man kan få nöjet att strunta i alltsammans och läsa en bok på soffan istället).

Men just nu är livet inte så dumt i alla fall. Barnen sover djupt och lugnt, även om de tog god tid på sig att somna - jag undrar när de skall komma på att det är en god idé att viska när man för hemliga samtal långt efter läggdags. Korna utanför har äntligen slutat råma, de höll mig vaken några nätter när de just hade släppts ut efter vintern och ville hälsa våren välkommen, eller vad det nu är kor gör. De gjorde det ordentligt i alla fall: släng er i väggen, OD, för där ligger ni i lä. (Fast de tände åtminstone ingen majbrasa).

Nu tror ni förstås att det aldrig händer något här ute, men det kan bli ganska dramatiskt ibland. Nåja kanske inte just utanför mitt fönster, korna har inte tagit sig för något revolutionerande än så länge (fast man kan ju aldrig veta, de kanske skall upp till kamp imorgon och de senaste nätternas råmande var uppsjungning inför Internationalen. Jag återkommer om saken i så fall). I och för sig hade vi ett våldsamt slagregn med översvämning i fjol, som till och med lär ha hamnat i de svenska TV-nyheterna. Vägen utanför fönstret var en flod, och de arma kossorna vadade omkring i vatten till magen och såg rätt ledsna och förvirrade ut. Och härom året var det faktiskt en gravt optimistisk bonde som försökte plöja den sanka plätten bredvid kohagen, det lär han inte göra om. Han vet inte om det (och det är nog lika bra, det är en trevlig karl), men han försåg mig med en eftermiddags praktfull dokusåpa om hur man drar loss en traktor som sjunkit ned till hjulnaven. Det hade jag aldrig sett tidigare.

Men uppe i byn bråkas det hejvilt. Det är så att det finns en bonde där som vill utöka sin verksamhet. Inget ont i det, i och för sig, det är bara det att han tänker bygga ett kolossalt svinstall på en av Flanderns vackraste platser (titta här så får ni se vad jag menar). Friden och skönheten kommer att få stryka på foten, och dessutom förstörs, om jag har förstått saken rätt, en historisk sevärdhet. De smala stenlagda vägarna som syns på fotona är sällsynta minnen från en svunnen tid, och dessutom finns det just där en korsning där fem av dem går ihop. Det låter litet New Age-aktigt att bråka om en sådan sak, men uppenbarligen är en sådan femkorsning något oerhört ovanligt och speciellt.

Tyvärr har många här i trakten ingen förståelse för sådana saker (och för all del, bönder idag har det inte lätt, och givetvis måste var och en ha rätt att kunna försörja sig, men varför just där?), och de slår ifrån sig med att de som protesterar är fåniga naturromantiker och nyinflyttade stadsbor, som inte begriper någonting om någonting, som försöker hindra en hederlig karl som aldrig gjort något ont, från att försörja sig. Det gick så långt att prästen (som hade yttrat sig mot svinstallet) i fjol blev antastad under den årliga pingstprocessionen och fick höra att han inte var önskvärd i byn längre.

Sade jag lugn och ro? Hmmm.