Om en eventuell tidningsanka

Nu är kokta fläsket möjligen stekt. Om ni ser en artikel i tidningen i morgon, där det står att Belgien är på väg att splittras, så är detta inte sant, inte det allra minsta. Det är bara det att resten av Europa verkar ha fått det för sig.

Så här gick det till. Belgien har i tre år ”styrts” av en katastrofalt usel regering som ägnat tre år åt att inte lyckas lösa hur en valkrets skall delas. Mycket annat har de inte gjort, och till slut föll de på den frågan. Nja, det är litet mer komplicerat än det låter, men i vilket fall som helst är åtminstone flamländarna hjärtinnerligen trötta på detta, och nu vill de gärna ha en regering som tar itu med sakfrågor i stället. Tyvärr är de även djupt besvikna på de flesta politiska partier, vilket syns i opinionssiffrorna. Enligt den senaste opinionsundersökningen är det bara två flamländska partier som har gått framåt: de gröna har ökat litet grand, men den verkliga storvinnaren är det flamländsknationalistiska partiet N-VA, som går från 13 (vilket redan det var högt) till 26 procent av väljarna, och nu är Flanderns största parti.

Jaha, nu hör jag hur ni börjar dra öronen åt er. Flamländska nationalister, aj-aj-aj, det är väl de där rasisttyperna som vill slänga ut de arma vallonerna och göra om Flandern till en egen mer eller mindre fascistisk stat. Läste vi rätt? Får de verkligen stöd av var fjärde flamländare? De är ju helgalna!!

Sakta i backarna nu. Om det är det ni tror, är ni för all del i gott sällskap, ty stora delar av Europa verkar tro samma sak, men de har fått det fullständigt om bakfoten. Det är bäst vi reder ut saken.

För det första: ja, N-VA drömmer om ett självständigt Flandern. Någon gång i framtiden. Men inte nu — jag kan försäkra att inte ens den mest inbitne nationalist inbillar sig att det skulle vara möjligt just nu. Dessutom (och det här är viktigt) handlar det här inte om extremhögern. Det finns ett högerextremt parti, Vlaams Belang (som tråkigt nog verkar vara det enda alla känner till när det gäller flamländsk politik), som vill ha omedelbar självständighet för Flandern, och helst vill slänga ut alla utlänningar. Men det är inte dem det handlar om här. N-VA är ett demokratiskt parti som respekterar reglerna, och de är inga främlingshatare. Och även om den som så önskar har all rätt i världen att tycka illa om deras politik, får man inte under några som helst omständigheter blanda ihop dem med Vlaams Belang (som för övrigt går mot ett katastrofval). Tyvärr har mindre nogräknade franskspråkiga media en tendens att blanda ihop dem, och att börja skrika varg så fort N-VA gör bra ifrån sig. Det är helt onödigt i det här fallet – det är inte troligt att så många flamländare har blivit självständighetsivrare över en natt.

Men varför får N-VA så stort stöd helt plötsligt? Det finns två viktiga anledningar. Dels den allmänna uppgivenheten och besvikelsen på övriga flamländska partier, som jag nämnde ovan (jag har möjligen glömt att nämna att det inte finns några federala partier, vilket givetvis är fullständigt vansinnigt och ligger bakom många av dagens problem: i Flandern måste man rösta på flamländska partier och i Vallonien på fransktalande. Fånigt, va). Dels N-VA:s ledare, Bart De Wever, som, till skillnad från alltför många andra politiker, upplevs som en handfast, hederlig och rakryggad person, som säger vad han tycker och står för vad han säger. Även den som inte håller med om hans åsikter respekterar honom, ofta djupt. Karln är dessutom oerhört rolig och snabb i käften, vilket väcker beundran, och till skillnad från många andra månar han om sitt privatliv och viker inte ut sig och sin familj på Facebook, vilket väcker respekt, även det.

Så De Wever lär bli den store vinnaren i valet, vilket har lett till stor förfäran bland många fransktalande belgare. De ser honom nämligen som Separatisten med stort S, han som vill lämna dem i sticket och dra med pengarna. Och inte blev det bättre när han kom med ett uttalande om att regionalisera pensionerna, som nu ligger på federal nivå (där de för all del inte sköts särskilt väl). Han vill dessutom avskaffa regionen Bryssel, och göra om den till en stad, inget mer. Detta är visserligen omöjligt att få igenom eftersom såväl en majoritet av flamländarna som samtliga fransktalande är emot det. Och inte är det något nytt heller, De Wever hade bara besvarat frågor med åsikter som är kända sedan länge, vilket han själv mycket riktigt påpekade senare. Men då var fan redan lös.

För plötsligt gick det vilda rykten om att N-VA skulle tvinga fram en uppdelning av Belgien efter valet. Hur det skulle gå till vet jag inte, eftersom det inte finns något som helst majoritetsstöd för detta, men ryktena gick, den internationella pressen hoppade högt av förfäran (eller om de nu vädrade scoop, jag vet inte) och finansmarknaderna började darra och undra vilket land som ska betala tillbaka Belgiens (rätt imponerande) skulder, om det plötsligt inte finns något Belgien mer, och darrande finansmarknader är det sista man vill ha just nu. Och innan De Wever visste ordet av satt han på en internationell presskonferens för att försöka förklara att inte har några som helst planer på eller möjligheter att dela Belgien under överskådlig framtid.

Jag vet inte om han lyckades övertyga dem. Han har sitt rykte emot sig. Den franskspråkiga pressen i Belgien har som sagt utmålat honom som snäppet under hin håle själv. Flamländska media är mer nyanserade, men vem bryr sig om dem?

Så vi får se vad som står i tidningen i morgon. Förhoppningsvis ingenting. Men det kan hända att det blir årets tidningsanka.

Jag skulle visst skriva om något helt annat i dag, men det bidde visst inte så. Det får bli nästa gång.